Det här med syskon.

Läste snöstjärnas blogg häromdagen och hon skrev att hon upplever en sådan galen hysteri angående det här med att skaffa syskon till sina små, att pressen finns att bli gravid innan man själv ens slutat amma. Detta måste jag ju säga att jag inte alls upplevt, jag som var en av de där som knappt blivit av med avslaget för att sedan vara på smällen igen. Jodå.

Har snarare upplevt en press att man ska vara precis som alla andra och ha syskon när äldre syskonet är mellan 2-3 år, detta är ju hur det ser ut i mellanmjölkens förlovade land. Eller har jag fel?

Nu får jag väl motigt erkänna att vi inte alls hade tänkt oss att ha syskon så tätt, i ärlighetens namn trodde vi nog inte ens att vi skulle få några syskon alls eftersom Seth tog länge och väl på sig med att bli till och kom till med hjälp av hormoner som stimulerade ägglossningen. Både när jag var gravid och nu när lillasyster fötts har jag mött hur många höjda ögonbryn som helst, av alla jag träffat är det bara 2 personer som uttryckligen varit positiva till att få syskon tätt. Resten negativa, menande blickar och många har till och med tagit sig rätten att säga rätt ut "detta var inte planerat va?" eller varför inte "ni är som kaniner!". Mycket ska man få höra innan öronen trillar av vill jag mena.

Så, hur kan det vara så olika? Att många känner press att ha syskon tätt och andra nästan känner sig skyldiga och dumma som har fått sina barn tätt? Vill gärna veta hur ni andra upplevt detta.