Den kärleken, den kärleken!

Igår hade jag ett samtal med min vän Lisa om det här med barn. Att de är ens stora lycka och förtvivlan. För så är det verkligen, de vänder en ut-och-in i grubblanden och de får en att sväva på moln av stolthet när de lär sig något nytt, är på strålande humör eller ger en blöt puss rätt på munnen. Mitt hjärta brinner för mina barn.

Sanningen att säga vet jag inte ens vad jag gjorde innan de kom, vad var det då som gjorde livet värt att leva? Vem var man, innan man var just deras mamma? I väntan på min son trodde jag mig nästan bli barnlös för ett ögonblick, en fasansfull tanke. Jag tror verkligen att barnen är meningen med livet. Dels för att de flesta av oss har en vilja att föra vårt arv vidare och dels av så egoistiska orsaker att man faktiskt vill vara allt för en människa, om så än för bara en kort stund.

Sanningen är ju den, att få bära ett barn inom sig och att efter förlossningen för första gången möta dess blick - det är det största jag gjort i hela mitt liv, och jag är fullkomligt övertygad om att det kommer så förbli. Det är något alldeles alldeles särskilt att hålla i en alldeles ny liten människa.