Det slog mig.

Just nu så borde jag sitta med nyllet begravt i en kursbok och ligga i startgroparna med att skiva inlämningsuppgiften som ska in i morgon. Men jag kan inte, får inte tummen ur. Efter ett par dagars turbulens på hemmaplan slår det mig, hårt. Jag vill inte plugga just nu, jag vill ju bara vara mamma!

Snart drar examensuppsatsen igång och jag ska verkligen ge mitt allt - jag lovar för sedan ska jag spendera hela sommaren tillsammans med mina underbara små barn. Jag tänkte nog inte riktigt klart den dagen då jag trodde att jag skulle kunna lämna bort min 3 månader gamla dotter för att läsa på biblioteket en hel dag, jag vill inte låta bli att amma henne ett enda mål, jag vill inte missa hennes framsteg och leenden, jag vill vara här där allt händer. Jag vill inte missa min 1,5 årige sons alla bus och upptåg, jag vill inte missa alla de ord som just nu bubblar ur honom, att han härmar allt man säger (på gott och ont), jag vill vara med!

Samtidigt skulle jag aldrig, aldrig vilja att inte Magnus fick möjligheten att vara med barnen det här året. Att låta han vara deras fasta punkt. Men, jag kan inte förmå mig själv att gå hemifrån.

Hur ska jag få något gjort?