Vad hände egentligen?

Magsjuk unge, magsjuk mamma. Fy fasen, kan man åka på något värre när det gäller sjukdommar av den lindrigare sorten och som faktiskt går över? Dunderhärligt med helamning mitt i allt illamående också. Kanon.

Det är såna här gånger man undrar vad tusan som hände egentligen? För bara ett par år sedan hade jag ingen man och tankar på några barn fanns verkligen inte på kartan. Nu sitter man här, i ett sjukstuge-kaos och gör det bästa av situationen, man är samlad när det behövs och man tar hand om det som behövs även när man själv lider av sömnbrist eller magsjuka eller vad fasen som helst egentligen. Man orkar, för man måste och man vill.

Diskuterade med en vän häromdagen om detta med barn, behöver man barn för att känna sig fullkomligt lycklig? Är barn det största i livet? Jag vill nog trots mina underbara och älskade barn att jag inte alls tror att det är fallet för alla människor. Men för mig är de allt. Minns inte ens hur jag kände mig som person innan de fanns. Just nu är mina mörka ringar under ögonen ursäktade, mina fläskvalkar har en förklaring och bristningarna på min mage vittnar om något helt jäkla fantastiskt. Det är inte illa när man tänker på det!