Nä, här händer ingenting...

I ena stunden känner jag bara för att lägga mig ner och gråta. Hulkande, snorande och barnsligt gråt, så som man inte gör när man är vuxen om man ska bete sig som folk förväntar sig. Som tur är tänkte jag inte bjuda in folk att åskåda detta utan låsa in mig, eller något... men så, i nästa stund känner jag något otroligt lugn som bara omfamnar mig. Det är inte roligt att vara höggravid, det ska gudarna veta, men det finns ju ändå ingen anledning att jaga upp sig för att jag fortfarande sitter här med min mage, jag har ju trots allt bara gått 38 veckor och 2 dagar, av de 39 veckor och 6 dagar man faktiskt får "räkna med"...


Den dag jag är i på måndag, då föddes Seth. Så när jag vaknar på tisdag morgon är jag mer gravid än jag någonsin varit. Kan ju bli spännande, kanske?

Förvärkar som tusan efter att vi varit ute och lekt med sonen idag, men de avtog självklart när jag tog plats i soffan här hemma igen. Tur att man är rätt sansad av sig och inte sätter igång att hoppas för mycket, det är väl den absoluta fördelen med att vänta sitt andra barn. Man vet hur jävla jävla ont de riktiga värkarna ska göra, så man tror inte man ska föda i tid och otid. Skönt, eller nåt.